Piss, piss, piss!

Vilken jävla pissdag! Piss, piss, piss! När jag dessutom skulle gå till det enda stället i stan som jag vet alltid gör mig glad, Konstmuseet, så hade jag glömt bort att det är stängt på måndagar. När jag stod där och ryckte i dörren utan att den öppnades var jag verkligen nära gråten. Insåg dock att boys don't cry, och svalde klumpen i halsen utan att jag hade släppt ut en enda tår. Om inte den förestående intervjun, där en musikvetare ska intervjua mig om min musiksmak, blir fantastiskt upplyftande är risken stor att jag på allvar lägger mig ner och självdör.