Måndagen (den sk. lilltorsdagen) bjöd på en mäktig Majorna-fylla. Jag önskar att jag kunde säga att jag högst motvilligt tvingades med på kvällens öldrickande, men om sanningen ska fram (och vi tycker väl alla att sanningen alltid bör komma fram) bara låg jag i min Prison Break-brits till säng och väntade på att någon trevligt person skulle inbjuda till en ölkväll som skulle bädda för veckans kommande fyllor. Den som väntar på något gott...
Observera: Med detta sagt vill jag absolut inte att någon ska inbilla sig att jag inte kan säga nej till alkohol. För att säga nej har ju, som vi alla vet, alltid varit en av alla mina framträdande tallanger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar