you can call me al

Efter de senaste veckornas slitiga leverne unnade jag mig en hemmakväll igår. Ingen utgång, inget vin och sprit, bara jag, boken Respekt av Carmilla Floyd och några avsnitt av SATC. Dessutom lyxade jag med fin-sushi från kvartersrestaurangen. När jag skulle beställa mina elva bitar och sjögrässallad frågade (den unga) tjejen i kassan efter mitt namn. Jag uppgav mitt namn, men när jag såg att hon inte förstod sa jag snabbt "You can call me Al". I en idealsituation hade tjejen skrattat till, svarat med en rolig kommentar och jag hade blivit spexiga sushi-killen. I verkligheten tittade hon frågande på mig, sa "Öh...okej?! Det tar tjugo minuter" och jag blev freakiga sushi-killen.