I mitt skrivande känner jag mig som Katrin Zytomierska under hennes 28 timmar långa förlossning. Jag är nu inne i fjortonde timmen, är öppen åtta centimeter och man kan skymta uppsatsens huvud. Men det är så jävla smärtsamt. Låt mig citera Katrin för att försöka fånga känslan: "Folk som inte fött barn frågar hur det känns [ersätt fött barn med skrivit uppsats]. Jag frågade också. Men det går verkligen inte att berätta. Det enda jag skulle kunna jämföra med är 'tänk er att någon sakta sågar av dig armen. I armvecket sågar man. Sakta sakta tills armen är av'."
Överdramatisk? Jag?
Update: För alla er som inte vet så slutade Katrins förlossning med ett akut kejsarsnitt och 1,4 liter förlorat blod. Plus ett barn. Hmmm...
Dagens låt: TLC - Kick your game
"I've been watching you watching me,
and I know you want it"
3 kommentarer:
Fan-freakin-tastisk beskrivning. Klockrent.
Ps. Jag gick in på Katrins blogg via din länk och det tog mig ett tag att fatta att Ringo var ungen och att hennes kille heter Bingo. Aaargh.
Haha. Äsch, så farligt är det ju inte. Och då menar jag inte uppsatsskrivning. Katrin Zyto - snacka om dramaqueen.
Skicka en kommentar