överdramatisk? jag?

Idag har jag varit på ett uppsatsseminarium för att se vad som väntar mig i augusti. Det kändes okej. Det var en trevlig stämning och en konstruktiv diskussion. Jag är inte livrädd direkt. Det gäller bara att först skriva klart uppsatsen.

I mitt skrivande känner jag mig som Katrin Zytomierska under hennes 28 timmar långa förlossning. Jag är nu inne i fjortonde timmen, är öppen åtta centimeter och man kan skymta uppsatsens huvud. Men det är så jävla smärtsamt. Låt mig citera Katrin för att försöka fånga känslan: "Folk som inte fött barn frågar hur det känns [ersätt fött barn med skrivit uppsats]. Jag frågade också. Men det går verkligen inte att berätta. Det enda jag skulle kunna jämföra med är 'tänk er att någon sakta sågar av dig armen. I armvecket sågar man. Sakta sakta tills armen är av'."

Överdramatisk? Jag?

Update: För alla er som inte vet så slutade Katrins förlossning med ett akut kejsarsnitt och 1,4 liter förlorat blod. Plus ett barn. Hmmm...

Dagens låt: TLC - Kick your game

"I've been watching you watching me,

and I know you want it"