jag ska göra en remix

- Vad ska du göra när du kommer ut från finkan?
- Jag ska göra en remix.
- Vad ska du göra när du kommer ut från finkan?
- Jag ska göra en remix.
- Vad ska du göra när du kommer ut från finkan?
- Jag ska ha lite kul.
- Vad ska du göra när du kommer ut från finkan?
- Jag ska ha lite kul.

Fri översättning av text från Mariah Carey & ODB - Fantasy (Remix)

uffie's bangin'

Jag minns tillbaka på en tid då det här var i princip det enda jag lyssnade på. Typ i början av 2006. Det var fint.

juicy

"As they have said on Project Runway, one day you're in and the next you're out." Den här dagen har jag varit out, lång kaffepaus på jobbets takterrass i klyschigt skinande vårsol. Vårkänslorna börjar spira. Det har jag naturligtvis varit tvungen att fira med att inhandla ett par fantastiska slacks (med andra ord mjukisbyxor) på American Apparel. De är gråmelerade och alldeles, alldeles underbara. Jag ska bara screentrycka ordet JUICY i babyblått över hela rumpan, sedan är de perfekta.

Dagens låt: The Notorious B.I.G. - Juicy
"when I was dead broke, man I couldn't picture this,
50 inch screen, money green leather sofa,
got two rides, a limousine with a chauffeur,
phone bill about two G's flat,
no need to worry, my accountant handles that"

måndagsbilder

Comment ça va? Så har dagen kommit då jag börjar läsa franska. Jag kan inte komma på något språk som jag känner passar mig bättre. Jag heter för bövelen Gergette! Jag tänker svettiga klubbnätter i Paris, jag tänker lata dagar på franska Rivieran, jag tänker Thierry Henry...

...jag tänker Justice...

...men framförallt tänker jag Marie Antoinette. "Let them eat cake!" eller som vi säger på franska "Qu’ils mangent de la brioche!".

söndag vid hornstull

Så här såg det ut vid Hornstull idag. Jag skulle dock inte vilja kalla det vår, när det är vår brukar det inte vara iskallt ute, utan snarare en solig vinterdag. Väldigt fint var det i vilket fall.

bam!

Nu sitter ni säkert och uppdaterar bloggen maniskt för att få veta vad för spännande er favoritbloggare gjorde igår. Var han på Vardagsrummet eller kanske Färgfabriken? Nej, till och med jag har mina gränser. Efter två utekvällar i rad hade jag fått nog. Jag tillbringade hela kvällen i soffan tillsammans med NeNe Leakes. Bam!

Jag tittade på hela första säsongen av The Real Housewives of Atlanta. För att berika upplevelsen drack jag stora koppar grönt te. Bam! Sedan la jag mig för att sova innan klockan tolv. Bam! Nu ligger hela söndagen framför mig som ett bakisfritt smörgåsbord. Jag ska ut i solen och fånga dagen, eller Carpe Diem som jag brukar säga. Bam!

en fredag i stockholm

Igår bjöds det på mellaneuropeisk matfest på Humlehof, och med matfest menar jag mat och öl. Naturligtvis lät vi inte nöja oss med det utan tog även en läskande drink på Vampire Lounge. Det är så det går till en fredag i Stockholm. Med under hela kvällen var bland annat min vän Estelle:

Dagens låt: ceo - Ave Maria

yra

Igår var det rojalistisk yra på mitt jobb. En hel del av yran stod jag själv för, jag sprang upp och ner i korridorerna med små hoppsasteg och ropade "Vi har fått en prinsessa! Vi har fått en prinsessa!". Sedan vräkte jag i mig prinsesstårta. Egentligen är jag ju emot monarkin i allmänhet och vårt kungahus i synnerhet. Det var dock så himla svårt att motstå. De 42 salutskotten och krutröken som la sig över Skeppsholmen, flaggorna som vajade och leende människor som sa "Jag är republikan, men...". Jag sällade mig snabbt till deras sida.

Så här dagen efter har jag drabbats av en rojalistisk bakfylla och är inte längre lika entusiastisk. Istället vill jag dela med mig av Lovisas fina fantasi om en alternativ framtid för sessan och Fokus om kungahusets jobb för att behålla sin makt.

my wounded rhymes

Ibland när saker och ting känns tunga lyssnar jag på Dance, dance, dance, inser att I was a dancer all along och tror att allt trots allt kommer att ordna sig. Just nu kan dock den evighetslånga kvällen på Riche vara en bidragande faktor till "allt ordnar sig"-känslan. After worken avbröts enbart för en lyxigt middag på Nalen. En fantastisk kväll om jag får säga vad jag tycker. Vilket jag naturligtvis får, det här är ju ändå Gergettes underbara weblog.

söker bostad

Den vilda jakten på en bostad i Stockholm fortsätter. Idag spelade jag ut lantiskortet på inrådan från en kollega. I en bostadsannons sålde jag in mig själv som en "Värnamokille", vilket är en ganska korrekt beskrivning. Det är dock inte så jag brukar tänka på mig själv i vanliga fall. På den hänsynslösa bostadsmarknaden är jag dock exakt den du vill att jag ska vara. Lite som Alias. Jag har tidigare varit "den stolte ungraren" och "den korrekta tjänstemannen" för att ha någonstans att bo. Den superheta bloggaren Gergette, med stenkoll på populärkultur och uteliv, har än så länge inte efterfrågats.

Dagens låt: Emmylou Harris - Wrecking Ball
"we've got nowhere to hide,
we've got nowhere to go,
but if you still decide to take a ride,
meet me at the wrecking ball"

medan jag funderade

Idag har varit en mycket händelserik dag. Vinnaren av Nobelpriset i litteratur 2011, Tomas Tranströmer (eller TT som jag gillar kalla honom), var på mitt jobb. Krister Henriksson läste hans dikter och jag var faktiskt riktigt tagen. Efter jobbet gick vi till Anna för ett par drinkz innan vi avslutade med vietnamesisk middag på Thang Long Pho. Allt detta medan jag hela tiden funderade över Guidetti och hans talanger med en fotboll. Jag undrar vad han är kapabel till.

Dagens låt: Kanye West & Jay-Z - No church in the wild
"we formed a new religion,
no sins as long as there's permission"

fotboll

Fotboll. Jag tror jag har en ny favoritspelare. John Guidetti.

måndagsbilden

Hetast just nu: Sterling Archer. Tecknad hemlig agent med kodnamn Duchess.

the voice nästa

Om ni undrar var i Stockholms myllrande nattliv som man kunde höra mig skråla Nothing Compares 2 U igår kväll så är svaret på K Kareoke vid Odenplan. Det hela tog plats i ett privat kareokerum i ypperligt sällskap efter att vi hade grundat mycket ordentligt med "middag" hos Susie Q. Jag tog i från knäna och insåg efter en och en halv timmes sjungande att jag är en född rockstjärna. The Voice nästa.

åter på benen

Jag ligger ej i soffan längre. Efter ett par lunchdrinkar med Nicole på Hotel Rival är jag i högsta grad åter på benen. Rival är lätt mitt bästa hang out i dessa dagar. Inte enbart för att stället ägs av Benny Andersson, det är svårt att slå känslan av hotellbarer. Dessutom gör de väldigt goda drinkar.

möjligen lite blassé

Hur mår ni dear readers? Själv kan jag inte längre klaga över att jag är uttråkad, möjligen lite blassé men inte uttråkad. Jag ligger helt utslagen efter ett storslaget 17:e februari-firande tillika På Spåret-final. Paret Haag vann och jag åt och drack in på småtimmarna i sann 17:e februari-anda. Man kan knappast klaga.

vi läser 'hundra år av ensamhet'

"En timme tar en vecka här,
slå mig så att nånting händer.
Visarna på klockorna går bakåt här,
jag skakar om kalendern.
Kyss mig så att nånting händer,
slå mig så nånting blöder.
Elda upp mitt hus, gör det ikväll
så det finns nåt som glöder."
 - Säkert!

bored beyond belief

Min morfar sa alltid att det bara är korkade människor som blir uttråkade. Jag fnyser åt det påståendet. För mig är att vara uttråkad en livsstil.

För att tillfälligt mildra tristessen lägger jag in en dubbelsnus och häller jag upp ett glas färskpressad apelsinjuice med en stor skvätt Tanqueray. En helt vanlig torsdag.

let's get political

Hittills i år har jag läst sex böcker. En har varit sådär (Dearly Devoted Dexter), en har varit bra (Sverige forever in my heart) och fyra har varit riktigt, riktigt bra (American Wife, Vi håller på med en viktig grej, the Hunger Games och De hatade). Den jag vill lyfta fram är den sistnämnda, en reportagebok skriven av Magnus Linton med undertiteln Om radikalhögerns måltavlor. På knappa 150 sidor besöker reportern Ungern, Nederländerna och Utøya och berättar om högerextrimismen ur de drabbades synvinkel.

Det är ingen vacker bild som växer fram av Europa. Det känns som att hela kontinenten har hoppat ner i ett högerextremistiskt kaninhål. Författaren pekar på att man ska akta sig för att kalla det fascism. Visst, kalla det högerpopulism eller bara allmän hatpolitik. I vilket fall håller jag med Maria Sveland om att hatet gör mig politiskt deprimerad. Bo Rothstein replikerar i DN och menar att Sveland och hela vänstern borde bedriva självkritik. Jag vill inte riktigt ge mig in i den diskussionen men jag kan tycka att det inte enbart borde vara vänsterns uppgift att kväsa den hatpolitik som numera finns i hela Europa. Framförallt tycker jag att alla borde läsa boken, tänka efter om det är ett samhälle man vill leva i och sedan bestämma sig för vad man ska göra åt det.

För övrigt är boken den första delen i en reportageserie på förlaget Atlas med titeln "Vems Europa?". Jag är mycket nyfiken på kommande delar.

alla hjärtans dag

Efter ett uppenbart "please kill me"-moment där en person på fikarasten idag frågade "Är det någon som ska göra något speciellt idag på Alla hjärtans dag?" insåg jag att jag trots allt är ganska nöjd med att vara singel. Visst skulle jag ibland uppskatta en partner som kan diska min disk, tvätta min tvätt och laga mat till mig (eller tänker jag på på en så kallad RUT-person?) men generellt är jag ändå relativt glad över mitt singelliv.

Jag tänkte här lista de tre främsta anledningarna* till min glädje över att jag är singel men insåg att det räckte med en enda anledning:

Ni som är lyckligt ovetande om vem personen är bör fortsätta vara det. Tro mig, ni kommer vara mycket lyckligare utan att veta om hans existens.

*För er som undrar var de andra två anledningarna Flavio Briatore och Skavlan (med Filippa Reinfeldt som bubblare).

måndagsbilden

Varför lyssnar vi ens på annat än Duvchi? And you and me are what they might call turtleduvs.

smålands-kokong

Jag är fortfarande kvar i min Smålands-kokong av sömn och snö. Whitney Houston har dött och jag har gått på en lång skogspromenad.

isolation

Nu tror ni antagligen att jag ligger utslagen i min soffa efter något vilt fredagsäventyr. Det är helt fel. Jag har åkt hem till ett isigt Småland och sov tolv timmar i natt. Jag är kvar i min isolering tills imorgon. Dagen har jag mest ägnat åt att läsa gamla nummer av Bon och åt att blicka ut på snön genom fönstret. Imorgon kanske jag beger mig ut på en runda. Until then...

Dagens låt: Joy Divison - Isolation

självinsikt

Herregud, jag är Tom Haverford! Det insåg jag på ett jobbmöte idag när jag på allvar tänkte att jag borde spela lite LMFAO för att lätta upp stämningen. Sedan gick jag vidare till att man borde bjuda in LMFAO till kontoret. Då gick det upp för mig att jag är Tom Haverford. Jag tänker alltid att flashiga visitkort eller ett snyggt event löser alla problem. Jag vet att jag är en superstjärna. Först fick jag lite ångest, sedan kom jag fram till att alla kontor behöver en Tom Haverford och att jag med glädje kan ta på mig rollen. *nätshoppar genast röda innersulor till mina skor för att gå på en röd matta var jag än går*

onsdagsölen

Onsdagsölen, den bästa ölen! Hell ja!

Utöver det vill jag bara säga: L-U-V Gergeta, Y-O-U You Wanna?

manning, eli

Jag skulle kunna plita ner några rader om det verklighetsfrånvända i Reinfeldts utspel om pensionsåldern på 75 år men vill istället hellre kommentera Madonnas uppträdande på Super Bowl. Vi kan väl alla vara överens om att hon får klart godkänt? Pausnumret slog alla tittarrekord med 114 miljoner tittare bara i USA. Trots detta handlar rubrikerna om en kort sekvens där M.I.A. pekade finger rätt in i kameran. En konservativ mobb är nu på jakt efter allas vår Paper Planes-favorit eftersom hon genom sin gest påstås ha förstört en hel generation av amerikanska barn. Tillåt mig att utbrista "Dubbelmoral much?" och peka på Toddlers & Tiaras. Det bästa är ändå förklaringen som M.I.A. ger till sitt agerande; anledningen till att hon pekade finger var för att hon var nervös.

Intressant SB-detalj #1: Bakom gladiatorstilen för uppträdandet stod ingen mindre än den svenska stylisten Bea Åkerlund (i högsta grad gift med Jonas Åkerlund).

Intressant SB-detalj #2: Nicki Minaj, också på scen med Madonna, har tidigare rappat om Eli Manning, den babyface-ade quarterbacken för vinnarlaget NY Giants. "I call the play, now do you see why? These bitches calling me Manning, Eli. Ma-ma-ma-ma-manning, Eli!"

måndagsbilden

Snygg... eh... kalsong.

weiwei

”Creativity is the power to reject the past, to change the status quo, and to seek new potential.”

Det sa Ai Weiwei och jag kan vara böjd att hålla med. Idag var jag och såg den nya utställningen med honom på Magasin 3. Den var onekligen sevärd. Trots att halva Stockholm hade bestämt sig för att åka dit just idag.

några visa ord

Bla, bla, bla, kyla, kyla, bla, bla, bla. Kom igen, hur kallt kan det vara?! Här inifrån ser det inte så farligt ut. Snarare ser det soligt och mysigt ut. Inte för att jag skulle få för mig att lämna min lägenhet, man vill ju inte riskera frostskador om nu kylskrönorna skulle visa sig vara sanna.

Gårdagskvällen var (trots inlägget nedan) faktiskt riktigt trevlig. Dock kan jag råda er alla att när afterworken har hållit på i nio timmar kan det vara bra att överväga hemgång. Det var precis vad jag gjorde. Jag gick hem och sov som en stock i lika lång tid som jag hade afterworkat. Nu funderar jag på att sova lika länge till.

#homoriot

Folks, tro mig jag gillar mina medmänniskor. Jag är även en kille med självdistans. Jag skrattar ofta och mycket gärna åt mig själv. Hela den här bloggen är ett monument över mina personliga brister. Det finns dock en fucking jävla gräns. För det första vill jag inte vara din token-bög. För det andra vill jag inte vara din driftkucku. Tro mig, jag har mött er förr. Jag har mött er i flera olika sammanhang. Oftast har jag bemött erat beteende med ett leende. Antagligen tolkas det som ett gillande av det ni målar upp på mig. I själva verket öppnas en fällkniv upp i min ficka (som vi säger på ungerska). Med det menar jag att mitt leende i själva verket betyder "sug min kokukok!". #homoriot

Eftersom den här bloggen är en positiv och livsbejakande blogg (i jakten på allt det vackra) vill jag inte avsluta inlägget i en negativ ton. Därför vill jag dela med mig av den nya M.I.A.-videon som kan vara det snyggaste jag någonsin har sett.

another day in paradise

Ännu en dag i StockStock. Linus och jag slöt upp med stans koftklädda kulturkids (med kids menar jag tanter) och gick på Bookslam London. Någon slags litteraturbar direktimporterad från det mäktiga London. Behållningen var poeten Kate Tempest och Malmös stolthet Amanda Svensson. Kändisförfattaren David Nicholls (mannen bakom eposet En dag) var inte riktigt lika givande.

För övrigt inträffade en fantastisk episod på mitt stenhårda muskelpass idag. Min träningsledare, med ursprung i en gammal öststat, är stenhård och mycket barsk. Naturligtvis älskar jag henne. Idag utbrast hon plötsligt "Ni är oattraktiva!" när vi var mitt uppe i en benövning. Tourettes much? Möjligen hade attacken en språkförbristningsgrund men i vilket fall har jag aldrig tidigare varit så sporrad. Svetten strilade, musklerna krampade och jag log under hela tiden.

bara allmänt trött

När blev jag så här tråkig? Ida Sjöstedt firade 10 år på Le Rouge i ett hav av tyll och snygga människor. Det hela var väldigt trevligt på alla sätt och vis. Ändå började jag snegla på klockan redan halv elva. Vid elva började ångesten komma över att jag inte skulle få sova åtta timmar inför nästa arbetsdag. Strax därefter gick jag trots att festen var i full gång. Jag vill leva Lana del Rey-liv med ändlösa nätter av sötsliskig alkohol. Istället drack jag ett glas bubbel och tänkte genast: "Gud, vad trött jag blev av den här". Jag brukade ju vara den som aldrig ville gå hem och tyckte att en öl till kan man väl ta. Hur blev det så här? När blev jag så här tråkig? När blev jag vuxen och ansvarsfull? Eller är jag bara allmänt trött? Kanske sjuk? Hoppas det går över snart. Det måste gå över snart.

den oemotståndliga lana

my old man is a bad man

but I can't deny the way he holds my hands

and he grabs me, he has me by my heart

he doesn't mind I have a Las Vegas past

he doesn't mind I have a L.A. crass way about me

he loves me with every beat of his cocaine heart

the prettiest in crowd that you had ever seen
ribbons in our hair and our eyes gleamed mean
a freshmen generation of degenerate beauty queens

wind in my hair
hand on the back of my neck
I said, 'can we party later on?'
he said, 'yes, yes'

there she was my new best friend

high heels in her hands, swayin' in the wind

while she starts to cry, mascara runnin' down her little Bambi eyes:

'Lana, how I hate those guys.'

it's a love story for the new age

for the sixth page

want a quick sick rampage?

wining and dining, drinking and driving

excessive buying, overdosing, dying

on our drugs and our love

and our dreams and our rage

blurring the lines between real and the fake

Lana del Reys fejkade dekadens är så lockande, hennes självuppoffrande kärlek så oemotståndlig. Mot min vilja faller jag handlöst.

För övrigt vill jag även dela med mig av den här artikeln på SvD: "Otrygga anställningar kan förkorta livet".