Medan resten av Stockholm har frotterat sig i solen som har gjort comeback lagom till helgen har jag tillbringat eftermiddagen i beckmörker. Jag har besökt The infinite conversation, ett hajpat performance av Lundahl & Seitl på Magasin 3. Hajpen var högst befogad, det var utan tvekan bland det häftigaste jag har varit med om i konstväg.
En och en leddes man in i ett helt mörkt rum där man blev överlåten till den ändlösa rymden. Man kunde gå runt och samtala med de andra besökarna eller bara vara tyst och lyssna. Även om jag ibland tänkte på slutscenen i När lammen tystnar, där Clarice blir jagad av Buffalo Bill i ett mörkt garage, kände jag ingen rädsla utan bara en känsla av total trygghet. Inte ens när någon kom nära, nära och andades på mig strax innan personen tog tag i min hand kände jag något annat än trygghet. Samtalen handlade mest om hur man upplevde situationen och fördes utan några förutfattade meningar baserade på utseende, kön eller ålder. Onekligen möttes man i konsten och känslan av det förbehållslösa mötet har följt med ut i verkligheten. Omtumlande och otroligt häftigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar