som en deg

Mitt människohat blir inte direkt mindre av att behöva intervjua pensionärer som fucking aldrig kan svara på frågorna jag ställer utan insisterar på att istället berätta hela sin (ointressanta) livshistoria. Jag visar inte någonting utåt utan sväljer allt medan jag strålar som en sol och diskret försöker styra tillbaka dem in på min fråga. De vägrar. De fortsätter mala. Jag nickar ivrigt och ler forcerat. De fortsätter mala. Mitt formulär förblir tomt. De fortsätter mala! Jag ler ännu mer forcerat och nickar frenetiskt. Visar inget utåt. Inombords jäser dock människohatet. Som en deg.