med ett ironiskt leende

Idag följde jag med en kompis på ett gympapass som jag aldrig har varit på. Så kallad pulsgympa (gympa med färre styrkeövningar och fler konditionsövningar har jag fått veta). Lätt som en kakbit!

För er som aldrig har varit på ett gympapass kan jag berätta att man i princip står i en ring och gör olika övningar till Britney-pop och glada tillrop från ledaren (i det här fallet en skäggprydd kille av det mindre slaget). Det ser väldigt roligt ut. Rent av löjligt. Hur i hela friden ska man kunna ta något så fånigt på allvar? Naturligtvis är det omöjligt.

Jag gör övningarna med ett ironiskt leende, högst medveten om fånighetsgraden. En gång tittar jag mig till och med runt med ett höjt ögonbryn. Är det ingen annan som reagerar? Uppenbarligen inte. Jag rycker på axlarna och fortsätter göra övningarna med mitt ironiska leende. Tills det helt plötsligt är så jobbigt så jag knappt kan andas. Jag flämtar efter luft samtidigt som jag försöker göra övningar som hade påmint mig om lumpen om jag hade gjort lumpen. Detta fortfarande till Britney-pop och glada tillrop från ledaren. Det är väldigt ironiskt, men mitt ironiska leende kan inte skymtas någonstans. Istället känns det som att leendet sitter fast i halsen, jag flämtar och rosslar, kan knappt andas. Kan någon rädda mig?

Note to self: ta hädanefter gympapass på (högsta) allvar.

Dagens amerikanska slanguttryck (1988):

basket case hundraprocentig invalid