Jag sitter och tittar på film med mina föräldrar när jag trött efter dagsutflykten till vårt grannland i söder börjar gäspa (ljudligt). Då säger min pappa (full av omtanke): Om du är trött kan du gå och lägga dig, vi kan kolla klart på filmen imorgon. Varpå jag svarar: Tack för omtanken, men jag är faktiskt nitton år, jag kan själv avgöra när jag ska gå och lägga mig. På allvar. Jag reflekterade inte ens över att jag drog bort sex år av min egentliga ålder tills min pappa roat påminde mig om att jag faktiskt var 25.
Jag kommer av min korta anektdot osökt att tänka på det engelska ordet denial.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar