Jag träffade mina kollegor på lunch under denna dag av arbete hemifrån. Så klart bor vi alla i samma område så ingen behövde gå särskilt långt till caféet som ligger 20 m från min port. Vi hade blivit ombedda att ta en bild och skriva en hälsning till jobbets intranät om att vi är okej. Det kändes märkligt. Vad finns det att säga liksom? Hur ska man beskriva den konstiga känslan av att efter allt som har hänt fortgår allt som vanligt för oss som har klarat oss? Vi åt lunch på ett vanligt lunchställe bland andra gäster och efter att jag hade jobbat klart var jag ute och sprang i solen. Allt var som vanligt bortsett från några enstaka militärbilar som rullade förbi i trafiken. Möjligen är man lite mer vaksam. Samtidigt är ju allt inte som vanligt. Folk har dött eller är borta och det hände här i min nya hemstad. På den flygplats där jag har varit flest gånger utanför Sverige och på en tunnelbanestation 500 m från mitt kontor. Det går bara inte att greppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar