Nyfikna läsare kanske undrar hur läget är med er favoritbloggare nu en vecka efter att jag inte fick ett jobb jag verkligen ville ha - trots att jag var den bästa för tjänsten - och blev sviken av en vän. Ja, vad ska man säga. Medel är väl det närmaste jag kan komma en statusbeskrivning. Det känns fortfarande motigt, jag är ledsen, besviken och irriterad.
Jag funderar också på varför man alltid ska vara den större personen. Acceptera, förlåta, gå vidare. Det är en charad. Ska man bara svälja allt och le tillbaka? Ska man vakna varje morgon och tänka som Kris Jenner: "Vem ska jag förlåta idag?". Jag är nog helt ärligt inte riktigt redo för det.
Å andra sidan kanske det är jag som har orimliga förväntningar. Det kanske är naivt att tro att bara för att man är lojal och snäll mot sina vänner och sitt jobb, ska de vara lojala och snälla tillbaka. Man kanske bara ska köpa att världen inte funkar så och sluta strössla lojalitet omkring sig som om det vore koks på UB.
Likadant kanske det är naivt att tro att kompetens och en trevlig personlighet ska löna sig på jobbet. Det är antagligen barnsligt att bli besviken när man inte har förstått att spelet är riggat. Eller så ska man bara sluta ha ambitioner, vara tyst och vara tacksam över att man har ett bra jobb med trevliga kollegor och en bra chef.
Varsågod för dessa reflektioner från Gergette.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar