inte helt olik Nancy Botwin

Västerlånggatan är ett osande inferno av turister. Dödsföraktande slänger jag mig in i den kompakta massan av utländskt kött och möts av en överväldigande doft av svett och ljudet av tusen prasslande kartor över the Old Town. Varför skulle jag utsätta mig för något sådant? frågar sig den nyfikne läsaren. Svaret är mycket enkelt, i mitten av Västerlånggatan finns ett Espresso House som kan servera mig en dröm i form av en islatte.

På väg tillbaka till kontoret med sugröret i munnen och Vibskov-solglasögonen på näsan känner jag mig inte helt olik Nancy Botwin: