fame monster

Det här kändislivet tär på mig. Restaurangpersonalen och vakterna stoppar mig på jobbet för att berätta att de har sett mig på tv (true story). Jag bara: "Låt mig va ifred! Bara för att jag är superkänd betyder det inte att jag är allmängods.". Samtidigt måste jag erkänna att kändisskapet börjar stiga mig åt huvudet. När min chef dukade fram kaffe till dagens semlor slängde jag iväg kaffekoppen och skrek: "Tror du att jag är ett djur?! Var är min champagne?". Tur att mina riktiga vänner från förr finns kvar. De förankrar mig i verkligheten och påminner om vad som verkligen är viktigt här i livet. Ikväll bjöd Susanna mig och Kristin på gratinerad vegfalukorv med potatismos och för första gången på länge kände jag att jag kunde vara mig själv. Tack för att ni finns!