Idag begav jag mig alltså till Nordstan för att köpa mina sista julklappar. Jag hade redan innan jag kom dit anat att det skulle bli mitt livs värsta upplevelse och hade på allvar kunnat tänka mig att få bambuskott under mina naglar om det på nåt sätt skulle hjälpa mig att komma undan. Men icke. Man kan ju inte dyka upp hemma i Rydaholm utan julklappar.
Så jag begav mig alltså till Helvetet med Primal Scream - Swastika Eyes på högsta volym i lurarna. Jag drog ett djupt andetag och började smidigt kryssa fram i folkhavet. Jag kände mig som Luke Skywalker som skickligt undviker de elaka Tie Fightersen. För en sekund tänkte jag faktiskt: "Hmmm. Det här var väl inte så farligt?!". Ack, så jag bedrog mig. Redan i första affären såg jag de milslånga köerna, fick den första vassa armbågen i sidan och mitt smidiga kryssande stoppades abrupt av två feta barnvagnar. Jag kände svetten rinna längs ryggraden och paniken började komma krypande. (Det blev inte direkt bättre av att min bakfylla var ganska så påtaglig). Panikartat slängde jag mig mot närmaste utgång, och räddade mig på så vis från vad som med all säkerhet hade blivit min död. Inga julklappar alltså.
Istället tillbringade jag hela eftermiddagen med min long lost vän, Hugo. Mycket trevligt att återse honom, och ett ganska schysst alternativ till en eftermiddag i Nordstan. Min ångest över att inte ha fixat julklapparna är dock massiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar